Jag vet inte vem jag ska värdesätta mest. För sig själv kommer tydligen sist.
Är jobbet viktigast? Familjen? Barnen? Förskolan? Jag själv? Hemmet som måste städas? Alla drar och sliter i mig. Det är ohållbart. Det enda jag vet är att jag inte lever ett liv som jag vill. I går morse var jag på väg att ge upp. Det regnade och jag tänkte varför. Varför måste jag gå ut om jag inte vill? Barnen vill inte heller. Vem har bestämt att vi måste?
Så klart var det samvetet – jag hade redan vabbat tillräckligt. Vi kunde inte vara hemma. Igen. Ingen var ju sjuk. Vabbruari och mars var bara vabb. Men nu var vi friska, vi var alltså tvungna att gå och göra det vi måste. Jag skulle till min obetalda praktik och barnen till förskolan.
Varje dag gör jag saker för att jag måste för andra, ändå slits jag i tu för alla vill ha mig och alla tycker att de är viktigast. MEN JAG ÄR VIKTIGAST. Jag själv. Jag tänkte på det här om dagen, vilken dålig anställd jag skulle vara. Någon tycker att jag ska sitta stilla i 8 timmar och göra något för att någon annan vill. Då finns det ingen tid att göra saker som jag mår bra av att göra.
Vilken jävla fälla jag lever i. Hur jag än gör så gör jag fel. Det känns konstigt. Att göra fel när jag gör som jag vill?
Jag är fullständigt säker på att många känner igen sig och lever i denna fälla. Den sjuka fälla som kallas samhället. Samhället är bra på många vis, men det ställs sjukliga krav på oss. Man hinner inte med att vara människa.
