Alla vi fick en gåva när vi föddes, nu menar jag ingen gåva som en sak eller en pryl utan mer som en egenskap, talang, fallenhet, en kunskap eller en insikt. Det här är väldigt individuellt och det bara vet man, när man vet.

Tänk dig att du vet något som du måste göra, nu pratar jag inte om världsliga saker som städa, tvätta eller laga mat. Här spelar det ingen roll att byta ut ordet måste till borde eller vill – för det har inget med saken att göra. Det du “måste” göra är på en annan nivå, level eller förståelse än det är vardagliga. En djupare förståelse. Här kan det också vara vanligt att använda tvätta, laga mat eller städa för att slippa göra det du vet att du måste. För att skjuta upp saken. För det kan vara läskigt, obekvämt, otryggt, konstigt, en ny grej.
Det kan mycket väl vara så att egot kommer in och skyddar dig så att du ska slippa.

Det enda som faktiskt händer är att tiden går, att vi blir äldre. Det är bara det som händer. Bara det.  Det är en synd för att man skjuter upp det man ska göra i livet, det som är meningen. Det borde absolut vara det som vi värdesätter främst, det som vi lägger mest tid och engagemang på. Vi skjuter upp att ta tag i våra värdefulla liv. Vilket slöseri. Vi går miste om så mycket. Att inte följa sin gåva, är att som att upprätthålla en fasad, som att kämpa emot sig själv.

Det kan vara ohygglig stressande att alltid skjuta upp sin gåva, att alltid hitta på andra saker, att aldrig ägna sig tid och engagemang till 100 % på det. På riktigt. Att ge sig hän, att vara det med hela sin människa. Att aldrig gå in på djupet, att alltid leva sitt liv utanpå.

Hur gör man då?

1. Öka ditt självvärde, din självkänsla, din självkännedom, genom att t ex älska dig själv. 
2. Studera, lär dig, håll på med något som ligger i linje, tappa inte marinaden, frekvensen, tappa inte ditt fokus.  Läs här på den här sidan.
3. Lär dig lyssna på dig själv och på ditt inre, lär känna dig själv. På riktigt, utanför jobbet, utanför allt vi lägger på. Gör det genom att sitta tyst.
4. Blir det jobbigt, sitt ändå kvar, härda ut. Det är så lätt att bara lämna och hoppas att det går över av sig själv, och det gör det ju, men då händer det inget med dig.
5. Vilken är din självbild? Vad för bild har du skapat för dig själv i ditt inre – oftast har man inte aktivt skapat en bild av sig själv i sitt inre utan bara går på.  Ser du dig själv använda ( eller snarare vara din gåva, din talang)  eller ser du helst inte något alls?
   ( jag skriver vara, eftersom det ska vara en del av dig som är så självklar och helt naturligt att det är dig, när du är – på vilket sätt visas resultatet av din gåva? )
6. Jag vågar påstå att många som säger att “jag måste få leva mitt liv” inte har en aning om vad det  egentligen innebär.
7. Våga vara den man är och stå i den med hela sin människa. Det är svårt, naket, sårbart.

För varje dag som går och du inte använder din gåva, flyr du från dig själv. Du kommer längre och längre bort och det blir svårare och svårare att komma tillbaka, att förstå den, att hitta den.

Hur vet man om det är en gåva?

• Saker, tankar som återkommer som du “inte blir av med”  det kan vara stora tanker, eller små tankar. Tankarna kan återkomma från olika håll och inte alltid exakt visa samma- men symboliken blir ändå lika.
• Dina samtal slutar åt samma håll ( men det här kan vara lite lömskt, för vissa har anpassat sig efter förhållanden, för vad som är möjligt, för vem vi pratar med, vi kan vara begränsade och inte alls ta för oss och tala sanning alla gånger)
• En naturlig fallenhet för något, det som är självklart för dig är inte självklart för mig.  Det är som viktigt här är att det är “skalbar” och går att förstora och att i slutändan blir det ett win- win- win energisystem där alla vinner. Det du gör vinner alla på och att det du gör är egostiskt men inte osjälviskt.